OM ATT UNIVERSITETEN MÅSTE HÄNGA PÅ
2008-03-13
I maj tillträder jag en tjänst som lektor vid Psykologiska Institutionen vid Umeå Universitet. Att gå från det privata näringslivet till akademin kan tyckas vara ett stort steg rent verksamhetsmässigt. Det är det också, men det borde inte vara det. Väl medveten om att det finns en stor geografisk variation, en fakultetsmässig variation och en ämnesmässig variation, så är Universiteten generellt inte fullt så bra på ”den tredje uppgiften”, dvs samverkan med det övriga samhället. Tittar vi till exempel på min egen profession, så är psykologprogrammet generellt inriktat på att utbilda psykologer till psykiatrin. Det är ytterst få som vill jobba inom psykiatrin. Det utbildas i psykodynamisk och analytisk teori, men det är ytterst få som vill arbete på det sättet. Vad beror detta på? Ovilja? Slöhet att inte orka förändra? Nej så är det naturligtvis inte. Det finns en stor medvetenhet på de olika utbildningsorterna kring detta men det finns en svårighet att rekrytera lärare med tillräcklig kompetens.
Urvalsförfarandet vid tillsättning av lektorstjänster är ytterst gammalmodig och bygger uteslutande på vetenskapliga, pedagogiska och formella meriter. Det innebär att den bästa rekryteringsbasen kommer från universitetsvärlden vilket naturligtvis har sina förtjänster. Det innebär dock att personer som är formellt behöriga, men som valt att omsätta sina kunskaper i praktiken, (man kan kalla det verkligheten…) har svårare att få en lärartjänst. Detta trots att de förvärvade kunskaper man fått från sina år i arbetslivet utanför Universitetet är just de kunskaper som de flesta studenter efterfrågar.
Det intressanta att detta förfarande vid rekrytering går tvärt emot den trend som finns i arbetslivet i övrigt, där rekryteringsprocesserna bygger på så mycket med än formella meriter. Universitetsvärlden borde hänga på den trenden!